vitablomma

Tänk känslan av att få reda på att man är gravid och det är något otroligt efterlängtat av båda i förhållandet. Att gå 9 månader och bara vänta på att sin egna lilla skapelse ska komma ut i den stora ljusa verkligheten. Att vara med om en förlossning som både är otroligt smärtsam men helt fruktansvärt efterlängtad. Att sen hålla sin lilla nyföding, och bara stå där som två lyckliga nyblivna föräldrar.



Så kan de tyvärr inte bli för mig just nu, för jag har varken ett jobb som kan försörja en liten eller en pojkvänn som vill =( Jag har en underbar pojkvänn som jag verkligen älskar. Och jag vill inte ha någon annan, känns nästan som att jag hittat den som är ämnad för mig även fast jag inte vet vad de är som gör att vi klickar. För vi är totalt olika och ingenting gemensamt nästan. Kanske att båda gillar att mysa vid en film och ta de lugnt.
   Men som sagt han vill inte ha barn, han är inte inne i den perioden än. Och då blir de väll bara för mig att acceptera det. För när de äntligen är min tur vill jag att barnet ska vara något glädjande och efterlängtat och inte bara innebära problem och stress. Jag skulle i.a.f inte kunna "missa" P-piller och gå bakom ryggen.
  Men saken är att jag vill göra så himla mycket och undrar om det blir omöjligt att göra de sakerna om man har barn. För antingen kan jag få barn tidigt och sen när de flyttar ut hitta på lite allt möjligt. Eller så kan man skaffa barn sent och göra allt man vill göra innan.
   Vet inte varför jag så gärna vill ha barn. Men varje gång ett barn, eller en gravid går förbi känner jag bara en stark känsla utav saknad och sug. En lite svår känsla att beskriva*

Men jag vill så gärna ha en egen liten knodd, saknaden är förskräcklig* =(