Jadu, att man orkar...
Ja, som ni lär märka är mitt liv ett ändlöst intrig hjul. Där mina närmaste snurrar runt och jag värkar ständigt ha nya bästisar. Men de kanske är så de ska vara? vad vet jag...
Jag har i.a.f lär mig att jag måste tänkte mycket mer på vad jag vill och känner för. För att inte förlora någon blir de lätt att man försöker passa in, vara en "toffel".
Men varför dras jag ständigt till fåglar med skadade vingar. Jag har därimot en underbar vänn med alla sina fötter på jorden, en riktig ängel min My.
Men det ständiga återkomande ämnet, varför bli man alltid lämnad av sina vänner för att dom har gått och blivit kära?
Att man har blivit kär måste väll förfasiken inte betyda att man inte kan ha ett eget liv, sitt gamla liv. Jag hajjar inte de dära!
Nu låter de kanske som att jag är en brud med bara en massa negativt, men så är de inte. Jag är bara en brud som har för många funderingar och åsikter. Vilket inte alltid är så populärt.
