Då var de dags....

Alltid detta hejdåandet. Nu har jag  varit hos min kille i lite mer än en vecka och måste nu åka hem för att gå i skolan imorn. De känns så jävla förgävligt* Varför måste man behöva slita sig från dom? DET SUGER.
Om de inte är för att man ska någon stans och fortfarande älskar varandra är det för att man måste vara stark och gå vidare för att de inte funkar. Jag älskar min kille men de kan även förstöra hela mig, vårat förhållande. Antingen är allt helt ok, bra eller super bra. Men ibland blir det bara raka mottsattsen. Men de finns nog mer saker än pojkvänn och flickvänn som kan krossa ens hjärta.
Jag har haft killar förut som bara har sabbat ens psyke. Killarna behöver inte vara dumma och slåss åde utan dom kan bara såra en ändå. Jag vet inte om det e deras mening att sätta sina monster klor i en, men det är va dom gör. Och är det lätt att slita sig från dom då? NEJ knappast, men går ju och hoppas och hoppas och hoppas tills man är knäckt. Vad är de man ska göra i sånna här situationer igentligen? svaret är inte att vara stark för de går inte ner man är så blind och så fylld av hopp. Då kan man inte bara slita sig och veta vad de "bästa" är för en. Och hur många råd man än får, får man inte höra de man vill. För allt man får höra är "gå vidare", "var stark", "han är en skithög", "du förtjänar bättre".
Jag tror att de man behöver, är sin egna tid och annat att göra en att hänga efter den man vill ha och bete sig helt besatt utav han/hon. De känns som att de bara sabbar. Och om man bråkar hela tiden borde man ge varandra lite lugn och ro tills elden lags sig. Men vad vet jag......

http://static.blogstorage.hi-pi.com/bloggspace.se/s/sn/snuttan/images/gd/1191394139.jpg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0